Senare än alla andra

Det började med att en älskad skål som jag ärvt från min mormor och morfar gick sönder. Jag började snoka lite på nätet, och såg att den är gjord av en känd (död) designer och att liknande finns att köpa. Främst på tradera, då. Ja, det finns faktisk väldigt många delar av denna servis, och den är populär. Det vill säga blir dyr.

Så. Nu har det slutat med att jag börjat kolla på alla möjliga böcker som jag saknar från min barndom, porslin som jag har minnen av (från farmor och farfars land, t ex), serier jag vill komplettera. Jag tittar och tittar. Bjuder ibland. Har köpt ett antal saker, inte till jättebra priser, men inom min smärtgräns, och blivit glad när paketet väl kommit fram.

Plötsligt i dag ett väldigt ryck: nu ligger jag högst i sisådär 20 auktioner och hoppas så väldigt jävla mycket att någon bjuder över i några stycken, tack. Annars blir jag väldigt, väldigt fattig.

Själen?

Gråter som så många andra floder när jag läser om 14-åringen som omkom i en olycka på Roslagsbanan. Det är apropå det som tankarna kommer, när pappan berättar att han ska åka och se kroppen men är livrädd för det.

Min mamma dog när jag var 27 år. Jag och min bror satt med henne tills hon dog, höll hennes händer, pratade med henne. Grät. När hon hade dött väntade jag på det som jag hört många prata om: att kroppen blir helt annorlunda, man märker att själen lämnat den. Det ögonblicket infann sig inte.

Inför begravningen följde jag och min bror med och hämtade min mammas kropp i kylrummet på sjukhuset där hon avlidit. Det var mitt initiativ, när min mormor begravdes kändes det så surrealistiskt med den där kistan; vad som helst eller vem som helst kunde ju finnas i den, det behövde inte alls vara min mormor.

Så jag väntade på den där känslan igen, att det som verkligen var hon skulle vara borta, att det bara skulle vara en kropp. Men det var inte bara en kropp, det var hon. Ena ögat var inte riktigt stängt, man såg att ögongloben hade torkat in en del. Hon var mager, hon hade varit sjuk innan hon dog. I övrigt såg det ut som om hon skulle kunna börja leva när som helst igen.

Det är så många…

… barn i omlopp här så jag blir alldeles förvirrad. Kompisar som dräller här och där, andra som det ska springas över gården till, föräldrar som kommer och hämtar. Igår var det en förvånansvärt harmonisk och trevlig middag med väldigt gulliga kompisar, idag en lite mer uttröttande kväll.

Men jag blir fortfarande glad när jag tänker på hur bra det faktiskt var igår, jag och fem barn som åt tillsammans och pratade om allt möjligt, som andra kompisar, Barda, och annat viktigt i livet.

Helgen…

… bestod av många kalas, mycket tårta, många barn, mycket prat om stundande jämna födelsedagsfester.

Igår gjorde vi pizza – alla får lägga på det den vill, vilket i barnens fall blir förutom den obligatoriska tomatsåsen t ex sojaost, mozzarella, räkor, sojakorv och en paprikabit. Bizarra skapelser som jag idag får den äran att äta upp resterna av. Ska bli smaskens. (På riktigt.)

Veckans ord

Veckans ord – ok, ok, jag är med i ett självförverkligandeprojekt eller vad man ska säga – är mod.

Grannuppdatering

Konstigt nog hjälpte arga meddelanden till grannen – hon kom ner ett par dagar senare och bad om ursäkt och vi slöt en överenskommelse om att hon inte ska klonka i golvet i sovrummen på kvällar/nätter. Det är ibland lite si och så med det, men har absolut inte samma omfattning som tidigare, och det är så skönt! Jag kan känna mig som fången i mitt sovrum när det klonkar – jag menar, var ska jag annars sova? – men nu har den upplevelsen definitivt minskat. Jag känner mig inte direkt uppskattad av mina grannar, men åtminstone till en del respekterad. Det var starkt av grannen och komma ner och prata med mig. Där växte min respekt för henne.

Det är också så att jag egentligen inte vill bo där jag bor. Därför tar jag allt som är minsta negativt som händer som en intäkt för att vi borde flytta. Jag letar och letar efter ett bättre ställe att bo på. Men det finns inte (ok, en bostadsrätt på St Paulsgatan med fönster i fyra väderstreck, men… Den var inte billig, om man säger så). Undrar vad det betyder, att jag inte hittar något bättre?

It can only get better

Börjar det nya året med magsjuka och en absurd diskussion med grannarna ovanpå. De kan inte förstå hur jag kan störas, de har minsann bott i lägenhet i 15 år och det är aldrig någon som har klagat. Hur kunde jag ens höra när de spikade de där små spikarna? Jag borde sätta in ett nytt innertak, skaffa öronproppar, och jag vet inte vad de sa. ”Man måste ju få röra sig i sin lägenhet.” Jo, men nu var det ju inte just det jag pratade om.

Utan om att klonka hårda saker i ett sovrumsgolv/vårt sovrumstak. Och detta fortsätter de med – kvällen efter att min sambo (för att undvika att jag blir alltför arg) har pratat vänligt med dem och de har sagt att de ska försöka låta bli att låta. Jag låg och funderade på att köpa dem en blomma för att det var tyst, när de började låta omkring 23.30 igen … Upp sprang jag, paff blev jag över förslaget att sätta upp ett nytt innertak, ställd överhuvudtaget av deras attityd. Det är ju så lätt att lösa? Sluta klonka med hårda saker på sovrumsgolv på nätterna. ”Man måste ju kunna röra sig i sitt hem.” Eh?

Jag är så förbannad på dem att jag skickade ett argt mejl. Jag vet inte om jag kommer att ångra mig. Det vill säga: aldrig mer kunna sova.

Regel 1: skicka aldrig mejl i ilsketillstånd.

Det kändes i alla fall som en smartare sak att göra än att börja hämndspika. Hm. Om jag  nu verkligen var tvungen att utföra en av de två sakerna.

Uppdatering:

Nu känner jag mig patetisk och vill aldrig ta i saken med ett tangentbord eller en dörringklocka eller på gatan eller … Men. Jag vet ju att jag kommer att bli vansinnig om de fortsätter. Tugga fradga av sömnbrist. Ta nu, till exempel: klockan är 4:11 och om några timmar (vid 7-8) kommer några andra i den här familjen att vakna.

Vem har rätt att vara fri?

Vad avgör om man får bestämma över sitt eget liv? Måste man kunna tala på ett sätt som alla människor förstår för att få bestämma över sig själv? Måste man ha kläder, pengar, vara ren? Onödiga frågor, kan tyckas.

Frågor som osökt kommer upp i samband med djungelflickans öde. Hon har försökt rymma flera gånger, nu har hon börjat prata lite ”vanligt” språk. Hon var 26 år när hon hittades – vid en djungel som inrymmer okända stammar. En möjlighet är att hon bott med dem under de 18 år hon varit försvunnen. Vid 26 års ålder är möjligheten att hon faktiskt har barn någonstans – barn som nu berövats sin mamma. Hon har uppenbarligen lyckats överleva, hon har ett språk (”kommunicerade med djuriska läten”) – varför berövas hon då sin frihet?

Oj

Gott nytt år, förresten!

I väntans tider

Mm, man är på en middag och någon droppar att ett barn kräkts drygt två dygn tidigare och någon annan stelnar till. Men två dygn – är inte det inkubationstiden på kräksjuka, på ett ungefär? Då borde faran vara över.

Då – tada! – kräks ett syskon till den som kräkts tidigare. ”Det är ingen fara, det är bara för att hon hostar så mycket, hon brukar göra det.”

Efter en timme, med ont i magen och ytterligare kräks, går vi alla hem.

Och väntar.