It can only get better

06 januari 2010

Börjar det nya året med magsjuka och en absurd diskussion med grannarna ovanpå. De kan inte förstå hur jag kan störas, de har minsann bott i lägenhet i 15 år och det är aldrig någon som har klagat. Hur kunde jag ens höra när de spikade de där små spikarna? Jag borde sätta in ett nytt innertak, skaffa öronproppar, och jag vet inte vad de sa. ”Man måste ju få röra sig i sin lägenhet.” Jo, men nu var det ju inte just det jag pratade om.

Utan om att klonka hårda saker i ett sovrumsgolv/vårt sovrumstak. Och detta fortsätter de med – kvällen efter att min sambo (för att undvika att jag blir alltför arg) har pratat vänligt med dem och de har sagt att de ska försöka låta bli att låta. Jag låg och funderade på att köpa dem en blomma för att det var tyst, när de började låta omkring 23.30 igen … Upp sprang jag, paff blev jag över förslaget att sätta upp ett nytt innertak, ställd överhuvudtaget av deras attityd. Det är ju så lätt att lösa? Sluta klonka med hårda saker på sovrumsgolv på nätterna. ”Man måste ju kunna röra sig i sitt hem.” Eh?

Jag är så förbannad på dem att jag skickade ett argt mejl. Jag vet inte om jag kommer att ångra mig. Det vill säga: aldrig mer kunna sova.

Regel 1: skicka aldrig mejl i ilsketillstånd.

Det kändes i alla fall som en smartare sak att göra än att börja hämndspika. Hm. Om jag  nu verkligen var tvungen att utföra en av de två sakerna.

Uppdatering:

Nu känner jag mig patetisk och vill aldrig ta i saken med ett tangentbord eller en dörringklocka eller på gatan eller … Men. Jag vet ju att jag kommer att bli vansinnig om de fortsätter. Tugga fradga av sömnbrist. Ta nu, till exempel: klockan är 4:11 och om några timmar (vid 7-8) kommer några andra i den här familjen att vakna.

Annonser