Själen?

Gråter som så många andra floder när jag läser om 14-åringen som omkom i en olycka på Roslagsbanan. Det är apropå det som tankarna kommer, när pappan berättar att han ska åka och se kroppen men är livrädd för det.

Min mamma dog när jag var 27 år. Jag och min bror satt med henne tills hon dog, höll hennes händer, pratade med henne. Grät. När hon hade dött väntade jag på det som jag hört många prata om: att kroppen blir helt annorlunda, man märker att själen lämnat den. Det ögonblicket infann sig inte.

Inför begravningen följde jag och min bror med och hämtade min mammas kropp i kylrummet på sjukhuset där hon avlidit. Det var mitt initiativ, när min mormor begravdes kändes det så surrealistiskt med den där kistan; vad som helst eller vem som helst kunde ju finnas i den, det behövde inte alls vara min mormor.

Så jag väntade på den där känslan igen, att det som verkligen var hon skulle vara borta, att det bara skulle vara en kropp. Men det var inte bara en kropp, det var hon. Ena ögat var inte riktigt stängt, man såg att ögongloben hade torkat in en del. Hon var mager, hon hade varit sjuk innan hon dog. I övrigt såg det ut som om hon skulle kunna börja leva när som helst igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: