En sak för mycket

25 december 2009

På julaftonsmorgon öppnade vi som vanligt familjens klappar på morgonen, efter risgrynsgröten (tänk! vi har en tradition). Sedan vidtog stressen med allt som skulle med till nästa firande, med barnens farföräldrar med flera. Jag ville så hemskt gärna stanna hemma och läsa mina julklappsböcker, ville så hemskt gärna sitta i soffan och dega, spela spel vid köksbordet.

Vi kom iväg, men inte med mindre än ännu ett gräl.

I dag: trött, mer förkyld, ja, rätt sänkt. I alla bemärkelser.

Snärjd. I allt som som har med relationer och familj att göra. Hur gör man för att få vara ensam?

Och inte har jag lust med nästa firande heller, tillsammans med min sida av släkten. Hur kan jag vara så … så … blå? Jag gillar ju jul.

Gillade förresten världen (med proffsiga amerikanska frilansare) som öppnade sig när jag klickade mig vidare från inlägget där en manlig copywriter outade sig som kvinna och förklarade att det var krassa ekonomiska skäl som gjort att hon börjat skriva under manlig pseudonym, också. Särskilt gillade jag inlägget från Taylor, på bloggen Men with Pens, om att de feminister som bashade ”James” hade fel.

(Ursprungliga länken hittade jag på Linus Fremins blogg.)

PS: Jag är faktiskt glad, trots allt, över att barnen är så glada över julen.


Dagens

22 december 2009

… hemskaste:

Vi har blivit så små, som människor. Bitterheter kommer ur oss, pyser ut då och då, eller väller plötsligt fram. Jag är likgiltig, desperat, stark, rasande, och ändå så lugn. Jag känner honom inte längre, kan inte känna hans känslor.

Är det så här det slutar? Sorgen, den finns där. Och: en hård, bitter kärna.

… bästa:

Pulkaåkningen i Vita bergsparken. Så lyxigt att ha sådana bra backar så nära.

… godaste:

Grönkål. Och chokladfudge.

… mest otippade:

Granen har vält. Två gånger.


Och när jag äntligen …

19 december 2009

… efter flera år får någorlunda ordning på minn nattsömn (små barn, katt, sambo) och sover en hel natt, nästan, och är lycklig (nåja), slutar få utbrott över allt och inget på grund av sömnbrist…

… så flyttar en ny familj in ovanpå. Min stilla undran är: är de bara korkade, eller rent av onda? Är det möjligt att man kan tro att hårda saker i sovrumsgolvet inte låter – väldigt mycket – i lägenheten under? Klockan 23. Klockan 24. Klockan 5.30?

Då det är omöjligt att klura ut när (och varför) det ska låta blir min kropp ständigt på spänn.

Orkar inte ens längre fundera på att hämnas, det är så kontraproduktivt, det leder till upphetsning och ännu mindre sömn. Sitter vaken på nätterna istället. Orkar inte ens fundera på att prata med dem – pratade med dem om att spika på natten, en gång. Det gjorde de igen.


Saker man kan göra i december

15 december 2009

Det här är två av många saker man kan ägna sig åt. Nu eller senare.


Klassiskt. Men inte roligare för det

15 december 2009

En av de tristaste saker jag vet är personer som gnäller – till vilka jag nu kommer att sälla mig. Genom gnäll, helt enkelt.

Varför? Jo, därför: Jag blir så låg av att min sambo inte gör det. Det är då lika med det vardagliga. Plocka undan efter maten (hahaha), ta undan tallrik man ätit på från vardagsrummet, ställa in mat i kylen, ställa in dvd:er som minsta barnet raidat ut från ett skåp, plocka bort leksaker, hänga upp jackor, klippa naglar på barn, se till att samma barn har med sig vantar, väskor mm som behövs och att persedlarna (inklusive älskade gosedjur) inte glöms kvar på diverse ställen och sedan ohjälpligt är borta, köpa nya vantar, mössor, väskor när de vanliga försvunnit pga att en förälder (vilken kan det vara? – ”De måste ju kunna hålla ordning på sina saker själva”, är en ledtråd), ja, att barnen överhuvudtaget har kläder och skor som de kan använda.

Men jo. Han tvättar. Handlar. Parkerar om bilen. Viker och stoppar in den rena tvätten? Nja. Någon gång.

Ändå – så tycker han att han gör så otroligt mycket hela tiden. Och jag. Jag blir den tappade sugen personifierad. Och sur. Varpå han blir sur på mig.

Klassiskt. Och trist så att det bara skvätter olust om det.

Uppdatering (20100118):

Nu måste jag faktiskt revidera detta. Min käre sambo har arbetat hårt i hemmet under flera veckor nu. Jag kliver tillbaka, surar, sover, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gör. Resultatet är dock tydligt: sambon har verkligen utfört mycket hushållsarbete. Vad ska jag säga? *Lycklig*, kanske? Ta steget tillbaka-strategin ger utdelning! På vissa delar av hushållet, åtminstone.


Den ultimata lösningen?

08 december 2009

Hey, hey, we're the monkeys

En av mina patentlösningar, som jag brukar tänka på när mycket känns deprimerande och ont i världen, är den här aphistorien (som jag nu bara kan citera ur det falnande minnet, hittar inte källan): en flock apor i något hörn av världen styrdes (som så ofta) av dominanta, aggressiva hanar i en väldigt hierarkisk ordning. Så hittade flocken en hög med kött på en soptipp (?) och det var självklart de dominanta som skulle äta upp det, de andra fick vänta. Resultatet? De dominanta dog, eftersom köttet var förgiftat.

Efter det här blev sig flocken aldrig lik. Den präglades plötsligt att en mjuk stämning, med samarbete mellan individerna som signum. Dominant, aggressivt beteende syntes inte till.

Slutsats: den får man dra själv!


Härifrån

08 december 2009

Varför härifrån? Jo, för att det finns ingen annanstans att ta sig från. Och inget annat som går att göra, man måste liksom vidare, vare sig man vill eller inte.

Varför utan början utan slut? Jo, för livet och händelserna som man aldrig vet när de börjar eller slutar. Vilka händelser var det som ledde till att just jag kom till, och du. Händelser som inte riktigt har någon början och inte riktigt har något slut. Utan mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och så vidare, inget jag. Ett jag som inte har något slut utan hela tiden lever vidare. Om inte i mina barn så i andra, som minns, påverkas kanske på det minsta sätt, men ändå.

Det är kärleken, det positiva, ögonblicken, som jag inte förstått att ta tillvara på så bra. Hittills i alla fall. Men det blir mer och mer.