På julaftonsmorgon öppnade vi som vanligt familjens klappar på morgonen, efter risgrynsgröten (tänk! vi har en tradition). Sedan vidtog stressen med allt som skulle med till nästa firande, med barnens farföräldrar med flera. Jag ville så hemskt gärna stanna hemma och läsa mina julklappsböcker, ville så hemskt gärna sitta i soffan och dega, spela spel vid köksbordet.
Vi kom iväg, men inte med mindre än ännu ett gräl.
I dag: trött, mer förkyld, ja, rätt sänkt. I alla bemärkelser.
Snärjd. I allt som som har med relationer och familj att göra. Hur gör man för att få vara ensam?
Och inte har jag lust med nästa firande heller, tillsammans med min sida av släkten. Hur kan jag vara så … så … blå? Jag gillar ju jul.
Gillade förresten världen (med proffsiga amerikanska frilansare) som öppnade sig när jag klickade mig vidare från inlägget där en manlig copywriter outade sig som kvinna och förklarade att det var krassa ekonomiska skäl som gjort att hon börjat skriva under manlig pseudonym, också. Särskilt gillade jag inlägget från Taylor, på bloggen Men with Pens, om att de feminister som bashade ”James” hade fel.
(Ursprungliga länken hittade jag på Linus Fremins blogg.)
PS: Jag är faktiskt glad, trots allt, över att barnen är så glada över julen.
Utan början utan slut 